Det är dags att fira! Den lille faan har erövrat sin första titel! och matten har utbildat sin första tjänstehund!!! För den som inte provat på bevakning – gör det!! Det är utan tvekan den roligaste hundträningen jag någonsin pysslat med!!!
Certprovet kom lite hastigt och lustigt, tre dagar innan avresa fick jag veta att det var dags. Hade gärna känt mig lite mer förberedd men började ladda mentalt på en gång. När det mesta faktiskt kändes helt ok, då blev den mentala uppladdningen lite naggad i kanten för en stund så att säga. Något stressande, men tack vare finfint stöd av Jenny och Klumpen som supportade oss i Boden hela helgen gick det vägen, även om det inte var helt smärtfritt.
På fredagkvällen plockade vi upp Jenny i Skellefteå och stannade till strax norr om stan för två snabba patrulleringar med ljud. Råttan var verkligen i sitt esse och gjorde en kanonfin markering på över 100m. Lätt i sinnet packade vi oss in i bilen igen och fortsatte färden, jag satt mest med ett leende på läpparna. Vi hann bara några kilometrar innan vi möttes av blinkande lampor och bilköer längs E4an, slår följe i bilkön som sakta rullar fram i vänsterfilen samtidigt som jag ser hur en bil passerar förbi hela kön i högerfilen – hinner utbrista ”men vilken jävla idiot…” varpå Jenny börjar asgarva – naturligtvis är det en DV-bil som passerar… Det visade sig att det varit en trafikolycka mellan en lastbil och en bil med hästtransport, ingen rolig syn vill jag lova… Vi stannade till vid olycksplatsen för att se om kollegan behövde assistans, men tur i oturen hade hästen tagit sig ur den välta transporten, tagit sig över vajerräcket, klarat trafiken i båda riktningar och stod i skogskanten på andra sidan vägen i princip helt oskadd – snacka om änglavakt! Vi fortsatte färden norrut och stannade till för en middag i farten på Frasses i Piteå. Väl framme i Boden var det i princip bara att packa in sig i logementet, bädda sängen och bygga ihop hundburen innan vi kröp i kojs. Tyvärr bjöd inte natten på allt för mycket sömn – hörselproppar är inte att underskatta på ett logement!
Lördagmorgon började tidigt, halv 6 var vi uppe och då hade jag inte fått många timmars sömn. Med tanke på att jag sov dåligt även natten mot fredagen så var det faktiskt lite halvtungt att kliva upp. Vi bjöds på frukost och sedan var det dags att köra igång. Alla papper i ordning och lottning av startordning – vi drog nr 7 av totalt 11st deltagare. Hanteringen avklarades först, råttan såg spöken i chipläsaren och anspänningen höll sedan i sig hela vägen, men han höll det åtminstone i balans. En hund åkte ut på hanteringen och en annan kom inte till start av någon anledning (?) vilket slutade med att vi fick gå patrullstigen som sista hund före lunch. Patrulleringen vill jag helst utplåna ur mitt minne. Har alltid fått skäll för att jag går för fort – ja nu gick jag för långsamt. Taktik – vad är det? Om någon bara hade förklarat för mig att jag ska tänka mig patrullstigen på samma sätt som stigen längs en sökbana Skitsamma! Innan vi åkte pratade jag med Jenny och var orolig för att de som dömer inte tror på mig när jag säger att hunden markerar – men vad fan gör det när föraren själv inte litar på sin hund?! Vi hade en markering på vad jag såhär i efterhand antar var ljudet – problemet var bara att riktningen på markeringen var rakt fram i stigens riktning och så ”ska det ju inte vara” och det satte väldigt mycket griller i mitt huvud – men hundjäkeln har ju aldrig haft några blindmarkeringar tidigare och har väldigt tydliga sittande markeringar… Sen vet jag ju att jag har en hund med alldeles för mycket lydnad i och som inte ber om att få dra iväg om matte har sagt att vi ska gå, oavsett hur många kampstockar eller pipisar som flyger och far genom luften… Det ska bli spännande att kontrollera om min hund är precis så som jag tror att han är! För just detta scenario kan ni räkna med att jag ska kolla av och spexa till i sin yttersta spets! till exempel har jag klurat på om han kan skilja på ljudet mellan två olika figuranter och hur han i sådana fall väljer att göra… ja, spännande ska det bli i varje fall!!!
Nåja, vi patrullerar vidare, genom flertalet vinklingar, upp över stenhällar och jag inser att vi har bommat bort oss. Så alldeles i slutet så vänder vinden och vi får en finfin vindmarkering på fig. Det var den som räddade oss. Tack vare den fick vi en andra chans på en ny ljudfig sist på eftermiddagen. På andra-chansen-patrulleringen hann vi bara patrullera några meter innan hundskrället kastar sig ut i kopplet och gör sin sittmarkering, jag signalerar men blir beordrad att fortsätta patrullera – vilket vi gör. Vi patrullerar kanske ett tjugotal meter innan vi blir kommenderade halt. Då, pang ut och tydlig markering igen – jag fattar verkligen ingenting? men, såhär i efterhand – se ovanstående lydnadsteorier…Verkligen inget att eftersträva, men det är många situationer där jag måste få min hund mer olydig…
Råttan markerade fig på korrekt plats direkt, men fig ska inte ha börjat rört sig på den platsen. Både jag och Jenny (som stod på stigen) är dock övertygad om att han visste att gubben var där, men när han blev ”beordrad” att gå vidare och skita i det, så släppte han. Hade det inte varit för att Skandal bara nån vecka före certprovet markerade Jenny bara av att hon tog av sig mössan 75m ut så hade inte heller jag trott på det hela. Men men. Domarna var inte övertygade och jag kände mig rätt miserabel Eftersom de inte kunde vara säkra på att det inte var någon rörelse som råttan faktiskt hörde när han gjorde sin tydliga markering i början – fick vi ändå gå vidare till den stillasittande bevakningen. Men blä vilken känsla av att hänga på en mycket skör tråd
Den stillasittande bevakningen gick i Trångfors, till o med i det skogsområde där jag en gång för länge sedan lyckades tappa bort min tre dar gamla mobiltelefon Det var mycket störande ljud – biltrafik och mitt i allt kom tåget också. Nåja, det var skönt att se att råttan tog upp bägge ljuden fint och gjorde flera startförsök också, jag var mest bara orolig att domarna inte såg varken hunden eller när jag signalerade att vi hade markering… Men… ”Det var otroligt skönt att se att han markerade så tydligt, gjorde några dragförsök och jag tror till och med att han var den första hunden att markera ljudet…” Godkänd! Även om dagens tidigare plumpar gnagde inombords kunde jag lättat lämna över råttan till basen och sedan krypa i säng – den här natten med öronproppar i högsta hugg…
Söndagmorgonen bjöd på arla morgonstund vid 5.30 och då hade fröken Norberg redan varit vaken i nära en timme. Dock betydligt mer utsövd än föregående morgon Men det var inte bara jag som var utvilad – hämtade ut en liten kelpieprins från basen som var pigg som en mört, insåg genast att han måste ha sovit som just prinsar bör göra jajjemen – de hade lämnat honom i basen, han hade krypit in i sin bur och sedan hade inte nån sett till honom på heeeeeela natten – that’s my boy!
Efter en närmast katastrofal lördag så kände jag att spåret inte kändes så viktigt längre, faktum är att det hade känts rätt bra att faktiskt spåra bort sig – så att man hade fått göra om hela provet vid ett senare tillfälle. Det var lång längtan, och det skulle bli spännande att gå ett långspår i okänd terräng, med okänd spårläggare och vara helt ensam med hunden i skogen – enda gången det har hänt tidigare var ju lägrespåret i Umeå! Patrulleringen började bra, han hade nosen med sig – vände upp och markerade en nedblåst snitsel, vi patrullerade vidare och han vindar in spåret. Han får jobba på och jag förstår själv att det är bakspår men låter honom försöka reda ut det hela – vill verkligen inte gå in och styra den här hunden även om det bara är för en gång… Vi hade fin sidvind och han går upp och jobbar i vinden istället för att koncentrera sig och få ner nosen i backen – vi har haft ganska stora problem med just detta, det brinner lite i skallen och han kan inte varva ner och koncentrera sig på uppgiften riktigt… Verkligen en nöt att knäcka. Nåväl, när vi blir vända kommer näsan ner direkt och kan varvar ned och koncentrerar sig, vi blir kommenderade halt och efter en stund får vi sela på och så iväg…
Spårarbetet var kungligt från början till slut! Inte en enda bom nånstans, jag blev nästan tårögd av prestationen. Noggrannt, koncentrerat, vänder upp och jobbar in i samtliga föremål, snyggt och noggrannt i vinklar, övergångar och trixande. Dubbelcheckade två 90gradersvinklar genom att göra snygga ringningar. Jag har faktiskt inget att anmärka på i spårarbetet! Annat än mattens dåliga kondition. Sista tredjedelen av spåret gick brant uppför, det gick tungt, och man fick passa fötterna för det var stora runda mossbeklädda stenar som ibland vickade till = snorhalt. Det var faktiskt så brant stigning att jag tvingades ta lite paus vid det tredje föremålet Men trots det kom vi runt på 35 minuter! Bådar gott inför högrestarten nästa år!!!
När vi väl kom över kanten till den ökända grusgropen möttes vi av självaste Anna & Björn, visste inte ens att de var på plats! Ett mycket härligt mottagande efter en bra spårprestation!!! Det var med glädje jag kunde visa upp samtliga föremål och med rätt spårnummer till och med Helgen i Boden avslutades och vi kunde bege oss hemåt inte allt för sent! Ännu ett mål är uppnått och nu är det bara till att smida nya planer för framtiden!
Grattis grattis!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!